Vi blev som dom andra...

Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra

 När man som jag kommit halvvägs in i livet funderar man mycket. Eller, det kanske bara är jag som funderar. Fast det tror jag inte.

 En sak jag kommit fram till är att klassamhället lever kvar, i allra högst grad. Det har bara bytt skepnad. Precis som det vid Sveriges enande på 1200-talet förändrades så att stormännen som tagit sin plats av egen kraft blev frälse av kungs nåde, har en radikal förändring i klassdefinitionerna skett.

Jag ville vara intellektuell
Berest, belevad äckligt ung
men arvet väger tungt
Gener & anlag
Allt var ett misstag

 Vi har fastnat i tron att vi är jämställda. De flesta tror sig vara medelklass, trots att de flesta av oss egentligen fortfarande är arbetare och proletärer, vi slavar för en lön som inte räcker till, vi sitter fast i lån och skulder, precis som statarna och arbetarna som bodde i brukspatrons hus och handlade i brukets affär, med skillnaden att vi är skyldig banken för lånet till vår bostad, vår bil, vår tv, vår härliga semesterresa till Thailand... Exakt vad är skillnaden?

Jag är född i en tid precis när dammet lagt sig ner
En meningslös tid, exakt en tusendel försent
Och visst bor det ett skrik någonstans i ditt lugna, tysta liv
En vild fantasi som dränks i lådvinsnostalgi

 Jo, att vi tror oss vara något vi inte är.

 Vad är det som avgör vem man är? Hur man blev den man är? Hur upplevs man av andra? Den sista frågan är kanske den mest obehagliga. De allra flesta av oss tror nog gott om de flesta. Vi kanske väljer minsta motståndets väg. Smiter mellan hindren, försöker synas minst och sticka ut minst. Andra satsar på att vara populär. Stå i centrum.

 Jag har alltid stått för de jag upplever som svaga och utsatta. Jag har aldrig tvekat att säga vad jag tycker.

 Men det kommer med ett pris.

 Om man spelar ett spel där man kan starta om och få fem nya liv om man misslyckas kan man testa vad man vill. Det kan man inte i verkligheten.

Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still…

 Om du står upp för den som är svag, betyder det att du måste slåss mot den som är stark. Skall du försvara den mobbade, måste du ge dig i klinch med mobbaren.

Nu är jag större, nu är jag äldre
äldre än du
Nu är jag större, större än du

  De av oss som provat detta märker att ju bättre vi blir på att försvara den svage, desto mer hamnar vi i blickfånget hos den starke mobbaren, och snart vänder han all sin fokus mot dig.

Somliga vet att dom är starkare än andra
Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad
Somliga lever för att pina varandra
Innerst inne är vi likadana
Jag tror att människor gör så av gammal vana

 Det är då man märker vilket stöd man har. Och det är ett faktum att en majoritet är fega, och glider undan så långt det går.

Jag har blivit äldre, saknar glöd
det rår jag inte för,
det rår jag inte för

Det är bara minnen för livet
och du tar allting för givet

 Mobbaren och förtryckarens psykologi är densamma genom historien.

De ringer alla klockor nu
Som ett bomblarm över stan
Men ingen tänker tanken
Ingen orkar ställa frågor

Och de stirrar som om ansvaret bara vilade på mig
Jag som betalat dyrt för att slippa vara med

 Att komma till insikt om sakernas förhållanden kan jag uppleva som en förbannelse ibland. Men vad kan man göra?
 
Och det sista brevet skickades till en ogiltig adress
Med ett frimärke värt en halv långvårdsenhet

Och de skjuter alla soldater till en gammal sång om fred
Ett helt hav normala människor sjunger med
Men även hundratusen röster kan ha fel

 Det enda som är säkert är att till slut, vad du än gör, hur mycket du än kämpar och sliter och lider,  kommer den starke att vinna. Allt jag kan göra är att kämpa emot tills jag inte orkar längre, och hoppas att han fick slita och lida lite på vägen.

Och du minns den du var med förakt, lite hat
Och man blir lik sin mor eller far
Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår
Men i själen din ja långt, långt in ekar tonåringens vrål