Eins, Zwei, Drei, Vier....

Tänk vad viktigt jag tycker det är att ha en hobby, eller flera. Alltså inte nödvändigtvis samla på frimärken eller knyppla, men något som bryter av mot arbetet.
Eftersom jag ständigt får höra på jobbet hur dålig jag är, och blir baktalad och får höra hur det snackas skit om mig (men skitsnack är väl motorn som får världen att gå runt) så kan man välja mellan att bryta ihop, eller visa dem vem som egentligen är dålig. (Och det är då så fan heller inte jag!)

Nåja, detta var inte tänkt att blir ett "tyck synd om mig" inlägg, för om nån sitter och läser och vill tycka synd om så kan ni skänka pengar till Radiohjälpen, det finns alltid gråtande barn som behöver lite skuldernas-förlåtelse-pengar från en vita europeiska överklassen.

För mig är min flykt från verkligheten musik. Jag lyssnar på musik. På jobbet brukar jag ha mina mp3 spelare laddade och igång hela dagarna. Nu i veckan fick vi ÄNTLIGEN en reklamstation värd att lyssna på, Rockklassiker 107,1 Dalarna. Den har snurrat hela dagarna nu, och även om det är samma värdelösa reklam som alla andra stationer, är det skön musik.

Annars tänker jag på musik, att spela och skriva. Just nu har jag bestämt mig att skriva den ultimata superhitten. En sån dänga som kan placera ett band som etta på alla listor. Jag lyssnar efter beats, basgångar och uppbyggnad av låtar jag hör. Jag snöar in på harmonier, och hur man kan använda bandets uppsättning av bas, trummor, två gitarrer och en sångare plus kör.

Och vad skall temat vara? Jag gillar att utforska livets mörka sidor i mina texter. Vrida saker. Det börjar som en kärlekslåt, sen vänder det. Allt skiter sig och det slutar i sorg, hat och förtvivlan... mycket så som livet kan te sig. Men är det verkligen ett bra tema för en superhits?

Jag har läst en del texter på superhits. Antingen verkar de vara blaha, och en catchy refräng, eller så är texten egentligen helt sjuk, men man hör det inte för melodin tar överhanden.

I min värld är texten det första, viktigaste och det som sätter nivån, breder ut sin känsla som en färg över hela låten. När texten finns börjar jag jobba med musiken, och sedan detaljer... och där är det såklart möjligt att texten kan omarbetas, men sällan mer än språkligt och så kan man tvingas klippa och flytta detaljer för att få helheten att funka.

Men att skriva tugummismäktande lyckopop tänker jag inte göra förrns den dag jag får en beställning och förskott i sexsiffriga dollarbelopp från Britney Spears. (eventuella undantag kan också göras för Christina Aguillera, men jag har hört att hon är en riktig bitch (källa: Ron Jeremy, han ljuger aldrig))

Nåja, den här helgen har jag tänkt fokusera på mitt projekt. Och kanske, kanske blir det något av det.

Kalle-kalle-kutta-kutta-kutta-eeee-oooo-eeeeeee