Torsdagen bjöd på makalöst fint väder. När jag tog bilen ner på affären för att proviantera visade temperaturmätaren på 29 grader. Staden är verkligen totalt i en kaotisk ordning. Man får lite av krigskänsla, fast utan att vara rädd. Det är avspärrningar, de vägar jag brukar gå/cykla och åka bil är upptagna som camping, scen, sjukhus, bevakade av vakter. Och i en stad med drygt 35 000 invånare (kommunen som helhet, med byar etc har runt 49 000) märks det när runt 30 000 människor kommer på besök en långhelg.
Trots allt detta är stämingen på topp. Den fylla som man så ofta hör om på festivaler hålls på en mycket behaglig nivå. Jag har inte sett en enda som supit ikull än i år. Förra året såg jag en person. EN. Jag vill minnas att det brukade vara mer än så när jag som ung pojk gick till Avesta folkets park i min ungdom.
Låt mig bara få poängtera hur underbart det är att bo under 2 km från festivalområdet. Att kunna ta cykeln hem och fixa mat, och inte minst sova i sin egen säng!
Jag laddade för att åka ner och se Acamp. Jag har varit kär i Nina Persson sedan 1994. Precis när jag började högskolan hade skoltidningen gjort en intervju med Cardigans, det var då, innan Lovefool och first band on the moon, när de verkligen fortfarande var indie. Hon var så underbar. Och det är hon fortfarande. Hon kan ställa sig på en scen och nynna i en timme, och jag kan gå dit och vara helnöjd efteråt.
Så vad jag tycker om konserten behöver jag såklart inte skriva. De fick, naturligtvis dålig kritik i tidningarna. Typ: slätstruket. Jag tycker att alla journalister som inte älskar Nina är slätstrukna!
Övrigt intressant noterat. Nathan (Hennes gubbe) spelar på en halvakustisk bas, med guldpläterade mick-kåpor. Ser ut som en Gibson. Och han använder Capo. På en Bas! Alltså... Suck!
Nicklas frisk spelar på åtminstone tre olika Gibson SG, två cherry röda och en metallic blå. Han till och med använde Bigsby-svajen en gång. Dessutom en akustisk, jag tror det var en Gibson Montana, men inte standarden eftersom den inte var tre tons gul/röd.
Direkt efteråt var det dags för Lasse Winnerbäck. Han spelar tre dagar i rad, med olika sättning. Jag tyckte inte det släppte riktigt, men så är han ju en sån person som egentligen borde ge fan i att hålla konserter eftersom han är så sjukt nervös och rädd för folk. Jag har aldrig varit nått stort winnerbäck fan, men känner en stor sympati för honom. Jag gick lite i förtid för att hinna med en sväng på Monstermagnet på Utopia scenen.
Det blir ju gärna så att det pågår minst tre konserter samtidigt och man vill ibland se fler artister.
Nu har jag aldrig varit nån fan av Monstermagnet. Jag har väl som de flesta andra hört "spacelord MF" som väl är deras största hits. De valde att nyttja storbildskärmarna till att visa scenbilder, vilket gjorde att jag kunde stå på ett behagligt avstånd utan att trängas. Jag hatar att trängas. Förra året skulle jag bara kika lite snabbt på ett band i väntan på the Haunted, men det kom fler och fler människor, så till slut stod jag som en sill, och bara måste iväg för att hinna till the haunted. Jag hatar att behöva vara en sån som tränger mig fram.
För många år sedan, jag tror det måste ha varit 1992, var jag på stockholms stadion och kollade Metallica på deras sista bra-skiva turne (black album), det var 30 000 pers och jag stod på innerplan. Sen när vi skulle ut genom de där små dörrarna blev det ett sånt där scenario som när folk trampas ihjäl.. det trycktes på bakifrån, så man kunde inte vänta, det var folk framför, bakom, bredvid.. och man fick inte ens ner fötterna.. paniken växte, och jag tror inte jag varit med om något hemskare. Då var det verkligen så man undrade om man skulle dö nu. Denna händelse kommer jag troligen aldrig glömma. Så, jag hatar folk. Jag hatar folksamlingar och trängsel. Jag kan gå stora omvägar för att befinna mig i utkanten, och alltid se till att ha fritt åt något håll.
Kvällens sista stora begivenhet var Mötley Crüe. De gick på kl 00:30 och körde till 02:00. Jag gissar att vi var runt 30 000 pers på den konserten också. Mina polare och jag ställde oss lite lagomt i mitten.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Jag har aldrig sett dem live förut, och tillhör dem som växte upp på 1980talet och har deras storhetsskivor på LP. När jag fick höra att de skulle komma hit så var jag ut på spotify och lyssnade in mig på deras senaste skiva från förra året och blev glatt överraskad.
Så börjar då de spela. Först spelas AC/DC "Hells Bells" upp, sen börjar mick mars "revva" med gitarren, skynket faller och de drar igång "kick start my heart".
Sen finns det egentligen inte så mycket mer att säga. De rockar på. Låtvalet är jävligt suspekt. Förutom Saints of Los Angeles och Mutherfucker of the year från nya skivan är det gamla låtar, men inte riktigt bara de bästa heller.
Men alltså, ett band av denna kaliber skall väl kännas tajt? När en låt är slut.. så tystnad. Nån stapplar omkring på scen. Vince neil skriker ett "Hello motherfuckers", sen en låt till.. sen tyst. mörker. Mick Mars kör ett solo på 5 minuter som spänner över Jimi Hendrix Voodo chile sen tillbaks till eget och så kör de en låt.. sen tyst. Tommy Lee skuttar fram, iklädd tajta vita low-cut braller och tjoar i sin head-mick. Intelligensnivån i det som Vince ylar och Tommy säger är verkligen IQ fiskmås. "Hey bitches" "You mutherfuckers" Ja, vi kan det..
När de spelar "shout at the devil" har någon intelligent person (knappast från bandet) redigerat videobilderna de visar, med nakna tjejer som har sex, helvetisk eld, och en inklippt George Bush.
Här har vi ett band som äger världen. De spelar för 30 000 människor i borlänge ikväll.. det är inte ens i närheten deras största publiksiffror. De har låtar som verkligen kan ge ett budskap om man vill. De kan tala om fred. Kärlek. Kommentera läget i världen. Tycka något om klimatkris eller kapitalistismens totala kollaps. Men de väljer att utbilda oss i ett "Fuck you bitches".
Ja, nej, det kanske är jag som förväntar mig för mycket.
Nu måste jag göra mig i ordning och åka ner igen, för redan kl 15:15 börjar dagens mayhem!! Bring the horizon, och strax efter August burns red. Däremellan Henry Rollins! Då är klockan bara 18:00 och då skall Peter Doherty skämma ut sig igen med att inte komma... eller vad tror du? Förresten vägrar jag se drogglorifierare, så någon Håkan Hellström blir det naturligtvis inte imorgon. Om han går på rehab, slutar prata gott om nyttan med att droga sig, och kanske tog lite ansvar för mänskligheten så lovar jag att stå vid hans sida.. även om han kan kosta på sig ett par tusen sånglektioner också.. och GE FAN I ATT STJÄLA AV CORNELIS!! Cornelis är min gud, han rör man inte!!! Men det är ju enbart min ödmjuka personliga åsikt. :D
Puss & Kram från Kekke
2 kommentarer:
hahaha helskön recension av MC! har sett dom live ett par gånger (bla under deras sk storhetstid) och det är inte mycket att hänga i julgranen... samma samma alltid. men säkert kul om man e dyngrak och inte bryr sig :)
Tack, ja, det var rätt tradigt.
Nu är jag hem och käkar en sväng, har sett Bring the horizon och August burns red, och lyssnat lite på Henry Rollins talking show. Det har vart en så SJUUUUUKT bra eftermiddag! Festivalens behållning! Kommer recension och nån bild inatt/morgon :)
Peter Doherty spelade!!! gick förbi på väg hem.. Han, och en gitarr.. det lät anskrämligt!!!
Skicka en kommentar