Peace & love 2009, fredag

Den stora nackdelen med att själv vara dödsmetalldiggare är att trots att vi som gillar den musiken vet att den är bäst, och att vi själva är lite snyggare än alla andra, så är vi alltid i minoritet.

Därför för vi alltid den sämsta scenen, de sämsta tiderna, eller ligger mot de största artisterna.

Så när ett band som Bring me the horizon kliver på scen kl 15:15 i gassande solsken blir jag trots det glad att se att hela grusplanen är full av lyckliga människor som vill se lite skön deathmetalcore.

De här grabbarna från Sheffield är nog inte gamla nog att få gå in i öltältet ens, men de spelar som om de vart med på de stora scenerna de senaste 20 åren. Sen spelar de på Ibanez också. Sånt tycker vi om.

När de ber publiken göra en "circle-pit" så behöver de inte truga. Själv är jag för tuff och cool, och kanske mest, vuxen, för att engagera mig så hårt i sånt. Men jag tog en liten film så ni skall kunna se.

När man rockat hårt i solen i en timme måste man ju svalka strupen lite. Jag och min polare gled snyggt in på öltältet bredvid och handlade en lyxig läskepilsner för 50kr flaskan. Dyrt? Jag gav 50 kr för en stor stark redan när jag började gå på krogen på tidigt 1990-tal i Avesta/Hedemora.

Gott? Inte direkt någon gomsegelskulLinarisk upplevelse att skriva en C-uppsats om, men det duger.

Henry Rollins, den gamle aggro-rockaren har blivit gammal, grå och grinig-gubbe och reser runt i världen och pratar allvar och politik. Han har setts på tv nyligen, och han har bra ideér och är verkligen underhållande. Frågor som rättvisa, ekologi, gayrights, antiracism och liknande talar han om tillsammans med roliga anekdoter från sitt liv.

Han är en kille helt i min smak, och det passade verkligen fint att höra honom mellan två stenhårda dödsmetallband.

SÅ har klockan hunnit bli 17:15 och redan kommer dagens absoluta höjdpunkt. August Burns Red, från Lancaster, PA (USA). Sångaren Jake påminner mycket i stil och sångteknik om en av mina absoluta favoriter någonsin, Peter Dolving (The Haunted). Faktum är att hela bandet på många sätt påminner om The Haunted, och eftersom jag fullkomligt älskar dem så är det kanske inte så konstigt att jag nu njuter i solskenet.

Min Kompis Johan, som jag slitit upp ur sängen efter gårdagens partande, tvingat i en öl eller två, och släpat ner på dödsmetall, smiter hem, och, kan jag tänka, sover bort några timmars skallebank.

Själv är jag i fin form. Musik av den här kalibern skall aldrig förstöras med fylla och svineri. Öl dricker man för att läska sig och för det är gott. Jag köper hellre en god belgisk trapistöl för 28 kr flaskan än hinkar dansk hittepåöl där kan få fyra öl för samma pris.

För övrigt blir jag inte klok på August burns red. Killarna är själva troende kristna men deras musik är på intet sätt kristen musik. Varken i stil eller text. Men hur de ser ut? Ja, inte som deathmetalcore killar. Snarare som om de snart skall gå till metodistkyrkan och dricka kaffe. Men JB, som delar initaler med Jack Black, tar sina bredbenta rockposer på allvar. Och spelar såklart Ibanez. Sånt gillar vi!

På väg från området för att fixa mat och se lite fotboll passerar jag Utopiascenen. Synnerligen förvånande är att Pete Doherty, den knarkande knarkaren, står där, ensam med en gitarr. Som tidigare nämnts har jag aldrig lyssnat på honom. Efter de minuter det tar att passera och ta sig därifrån kan jag säga, att jag förstår inte varför någon gör det. Han kan inte sjunga. Han kan inte spela gitarr. Och där står han, ensam med en gitarr och försöker sjunga. Tragedi!

Efter mat och den tragiska stolpträffen är jag tillbaks. Nu skall jag försöka leta upp kompisar, och det sista jag vet är att de skulle till the sounds konsert, så jag och 15 000 andra drar dit och knuffas lite med armbågarna. Jag hittar aldrig mina kompisar, leveranstiden på sms är exakt en timme, och möjligheten att ringa finns kvar, men det är nästan omöjligt att prata i den kakafoni av musik och skrik som finns. Dessutom hör inte mina polare telefon, så jag stannar och kollar på the sound som gör en bra spelning.

Jag såg dem för tre år sedan också, då på den smaltrånga stationsgatanscenen.

Direkt efteråt är det dags för det norska gaymetalbandet Turbonegro att spela på scenen mitt emot. Hank von Helvete pratar den renaste fina norsk-svenskan man kan drömma om, och de bränner av megahit efter megahit. Jag får också höra min personliga favorit "We're gonna drop the A-bomb", och för att markera att MJ dog igår spelar de en låt på Bergensiska, om det är deras egna eller någon annans får jag aldrig klart för mig, men den heter i a f "I morgen är du döe" och var en klämmig bit.

Kvällens sista spelning för mig blev Opeth. Om Mötley Crue befinner sig på den låga tvåsiffriga skalan av IQ, så är detta motsatsen. Jag har bara lyssnat på senaste skiva, Watershed, men detta är ett band som funnits i tjugo år, och de spelar progressiv melodisk dödsmetall. Inte helt olik Meshuggah, med en enormt finstämt och avancerad musik, tempo och rytm. Låtarna drar gärna iväg mot 10 minuter, men det blir aldrig segt eller långdraget.

När publiken längst fram börjar skadera "OPETH OPETH" säger sångaren, Mikael Åkerfeldt, irriterat, "Ja, jag vet att vi heter så". När han berättar en anekdot mellan låtarna och någon i publiken skriker säger han till dem att lägga av. Och efter halva konserten ser han ut över publikhavet och konstaterar att det är färre publik än när de började. Det tycker han är bra.

Detta är ett band som kräver sin publik. Jag tror aldrig jag har haft så svårt att komma in i en skiva som "Watershed", det har krävts närmare 20 genomlyssningar innan den sätter sig. Då kanske någon säger att man borde ge upp, men det är en belöning som väntar på andra sidan. Detta är musik som ger glädje och njutning i många, många år.

Det har varit en riktig kanondag. När jag skriver detta är det lördag eftermiddag och jag skall snart ge mig ner för den sista dagen. Ibland är man rastlös, vill vidare och tycker det blir jobbigt redan dag ett, men årets festival har gett mig mersmak!

Kvällen bjuder på några monumentala dunderkrockar, vilket tyvär tvingar mig att välja bort sånt som jag vill se. Tragiskt nog så har jag fyra stora ringar i spelschemat, dvs band jag MÅSTE SE! och samtidigt på samtliga fyra, har jag fyra ringar till :( SÅ om inte någon kompis övertalar mig om något annat kommer jag välja Anna Ternheim över Tiamat, Hello Saferide över Sonic syndicate, Raised fist över Jenny Wilson OCH Dundertåget (trippelkrock) och sist Faith no more över Pain. *suck*

För att reflektera lite i övrigt så kvarstår mina kommentarer från förra året. Organisationen i P&L är i absolut världsklass. De många, många hundra funktionerer som ställer upp, oftast helt gratis mot lite mat och biljett, är vänliga, hjälpsamma och kunniga. Säkerheten fungerar perfekt trots att man i år blir kroppsvisiterad vid varje inpassage, alla väskor söks igenom varje gång, så tar det aldrig lång tid. Vid scenerna jobbar staff med att serva publiken med vatten, hjälpa dem som får det jobbigt i värme och tryck, och de få incidenter vi hört om i media har, vid närmare syning efteråt varit relativt små händelser. Utanför området, mitt i natten har jag hört om två våldtäkt/väldtäktsförsök. Det är tragiskt. Det fommer troligen alltid finnas enstaka rötägg som inte kan sköta sig, men på det hela taget, med tanke på de stora publiksiffrorna, har det varit väldigt ordnat. Polisen rapporterar samma bild.

Igår vid kvällsinpassagen kände jag mig för första gången något extra alert, det var några som hivade glas i vägen och härjade. Men det är också allt.

Puss & Kram från Kekke