Gym! Gym! Gym!

Det är helt otroligt! Företaget har fått klart vårt gym och jag lyckades få vara med på den första introduktionsutbildningen förra torsdagen, så nu är jag igång. Det känns bara så bra, det är ju tusengångersgånger så mycket enklare och skönare att träna inomhus än att tvingas förlita sig på någorlunda väder den här vintern.

Det är dessutom riktigt bra maskiner de har skaffat. Rodd, löpning, crosswalk och cykel, alla med datorprogram. Dessutom fyr-stations viktmaskin, hantlar, skivstänger, pilatesbollar, boxarsäck och pingisbord. Och tv och stereo i gymmet. Och bastu.

Jag har redan kört fredag, söndag, måndag och onsdag sedan introduktionen och det känns som om jag har fått en språngbräda mot beach 2011.

Den enda risken är om det blir så populärt att alla skall vara där, för det får inte plats hur många som helst åt gången, och det bästa är ju om man slipper bokningssystem. Hittils har det gått bra. Och som en extra bonus så lär man ju känna sina arbetskamrater/chefer på ett bättre sätt än i den rena arbetssituationen.

Okej, detta är således min första spaning om brytningspunkt 2011. Den handlar bara om mig, och min kamp, som ni kunnat följa i snart två år. Att gå ner i vikt och allt som följer på det.

Exakt just nu efter en veckas träning befinner jag mig mitt i brytningspunkten. Jag har gått ner 32 kg sedan 17 april 2009. När jag går ner ett kg till så kommer jag gå under BMI 30, vilket är gränsen mellan fetma och övervikt. Alltså, jag kommer inte vara fet längre. Enligt vetenskapen alltså. Senast jag inte var "fet" var när jag var en pojke, ett barn. Jag har inte levt en dag som vuxen utan att vara fet. För mig är det en milstolpe som heter duga.

Jag tror inte det är någon ide att försöka förklara mer än så, den som förstår, förstår, den som aldrig upplevt det jag har kan bara försöka gissa sig till hur det är.

Det får räcka så för idag.