England, sommaren 2015, resan dit

Följande har hänt: 

Min bror som bor i England kom hem till Sverige en sväng på semestern och vi hade kommit överens om att jag skulle göra honom sällskap tillbaks och stanna ett tag på min semester.

På lördag morgon åkte vi från våra föräldrar kl 9 och satte siktet på Göteborg. Vi hade lite tid innan vi skulle till färjan så vi besökte en gammal klasskamrat till min bror i Torslanda först. Där fick vi avnjuta lunch och sällskap några timmar innan vi börnade ner till hamnen.

Stenaline Gbg-Kiel var av allt att döma i det närmaste fullbokad. Vi åt helt okej mat i finrestaurangen, handlade billiga drycker i båtshoppen och sov väl sådär halvdåligt som man gör på en båt.

Vid niosnåret på morgonen anlände vi Kiel, som är en ganska trist nordtysk hamnstad. 

Finvädret hade vi lämnat i Sverige. 

Autobahn har ett romantiskt skimmer över sig, men det är inte direkt så magiskt som man kan tro. Vi styrde mot Hamburg och sen Bremen. Periodvis gick det att låta Broderns Merca AMG CLA45 sträcka ut sig. 170-180km/h var en fröjd att färdas, men jag tror inte vi kom upp i mer än 230 knyck som mest på grund av trafik och uppkäftigt väder. 

När vi svängt av den största vägen för att gena mot Nederländerna (Ja, man får tydligen inte säga Holland längre i det här jävla landet!!!) började det bli dags att tanka. Naturligtvis slutade det finnas tankställen efter vägen, och heller inte några skyltar in till stationer. 

Vi svängde helt prompt av vägen, slog in bensinstationer på gps:en och körde till närmsta ställe. Där fick bilen bensin och vi hittade en McDonk att äta på. Bortsett från småbarnsföräldrar som uppenbarligen alltid ska skämma ut sig, oavsett land eller nationalitet, var det utan tvekan den bästa mcDonk jag besökt. Vad gäller kvalitet på mat i a f. 

För den som undrar, USA är sämst. Alla kategorier. 

Nåväl, in i Nederländerna, med sikte på Flandern i Belgien. Det enda som markerade detta storartade nationsbyte var en lite skylt som jag inte hann med att knäppa bild på ens. I den andan fortsatte det.

Här tillåter jag mig att lämna resan och filosofera lite. Det finns inga naturliga skillnader på länderna. Tyskland blir Nederländerna som blir Belgien som blir Frankrike. Det enda som skiljer är färgval på vägskyltar och språk. Annars går det inte att se skillnad. Det känns som om nationsstaterna verkligen är ett påhitt i våra sinnen. Vilket det också är. Det är olika folkgrupper som en gång i tiden bosatt sig på olika ställen, flyttat runt lite men i grunden är skillnaderna minimala. 

Dessutom är Sverige alldeles för stort. Vi skulle kunna dra en linje Kalmar-Halmstad, och flytta ner alla som bor i Sverige idag, och ha det ganska bra ändå. Eller öppna upp gränserna, och ta emot alla som vill komma, och bara bygga nya städer. Det finns plats. ALLDELES FÖR MYCKET PLATS! 

Det är skandal att man ska behöva spendera dagar bara för att åka mellan Stockholm, Göteborg och Malmö, om man vill ta del av kulturlivet där. 

Därför är det också så jävla åt helvete med folk som är så ointelligenta i sitt tänkande att de prompt ska ruta in sig i nån slags fantasi om att "vi" är bra och "de" är sämre. Alla människor kommer från samma plats, vi är alla av samma ras, och vi bor på en ytterst begränsad yta i universum. Det borde vara ganska enkelt att komma överens, om vi la bort de kapitalistiska fantasierna att alla har en chans att bli snorrik. Och de där låtsaskompisarna som en del tror säger att alla som inte ser dem måste dö.

Okej. Vi har nu kommit till den plats i historien där jag ska berätta om Le Shuttle, eller Eurotunneln, som den kallas. På plats visar vi upp vår reservation, och eftersom vi är tidiga bokas vi in på ett tidigare tåg. De är generösa på det viset. 

Vi har dock en timme kvar till avgång så vi går in i vänthallen, kollar lite på svindyra parfymer och spritsorter, och handlar en macka och kaffe. 

I Tyskland började jag beställa på Tyska, men när jag inte förstod en motfråga böt jag till engelska. Det funkade fint, vi blandade ord lite hit och dit, och jag fick vad jag skulle ha. Här, vid tunneln, förutsätter man ju att servicepersonal ska vara tvåspråkiga. 

Jag gjorde mitt bästa på franska, men eftersom jag inte förstod en fråga körde jag på engelska. Det borde ju då ha varit en enkel sak att hon gjorde samma sak. Men Icke. Det skulle gaggas franska ändå. 

Så, vi körde på tåget. Stod där och chillaxa en tre kvart medans tåget dundrade under kanalen och sen var vi i Folkstone. Efter det gällde det att köra på vänster sida av vägen. Det är tur bror är van, för jag kommer aldrig känna mig helt bekväm med det.

När vi kom upp till ringleden runt London började vi se tecken om en trafikolycka och stopp. Vi var inte säkra om det var efter eller före vi skulle svänga av så jag kollade upp det, och naturligtvis var det efter vår väg. Tur i oturen så hade olyckan klarats upp och vi behövde bara stå still i kö i en knapp timme innan det rullade på. Bredvid oss hade vi en lastbil med en simulatorhytt från McLaren Hondas F1 stall. Fräsigt.

Slutligen, runt kl 22 var vi framme. Då hade vi varit på resande fot i drygt ett och ett halvt dygn. Dag 1 körde vi runt 40 mil, dag två runt 104 mil.

För nästan tjugo år sedan gjorde min bror och jag en annan bilresa. Vi körde från Philadelphia, New Jersey till Norra Florida. Då körde vi nonstop 16 timmar ner till Tallahassee, jag vill minnas det som 170 mil.Sen gled vi omkring i Florida, badade i Mexikanska Golfen, drog upp i Alabama, sen Georgia, kollade in Atlanta, där OS hölls senare den sommaren, och upp via the Carolinas till Washington DC och sen tillbaks till New Jersey, allt på en vecka.

På många sätt känner jag mig som en globetrotter. Jag reser ofta till England eller USA. glider omkring i olika världsstäder och känner mig världsvan, en världsmedborgare. Sen ser jag bekanta, vänner, arbetskamrater, som sällan reser, som ser den minsta resa som en stor och märkvärdig sak. Och ofta är de också rädda för andra människor, andra kulturer, andra sätt att leva. 

Nånstans tror jag att mycket ligger i just detta. Men mer och djupare analyser kommer vid ett annat tillfälle. Nu ska jag försöka vara duktig och skriva något mer inlägg från den här resan innan jag åker hem. Trots att jag inte är överens med min nya bärbara dator.