Hultsfred 2013

Vid den här tiden på året brukar jag ladda för midsommar och kommande semester som inleds med Peace & Love i Borlänge. Så blir det inte i år. Livet blir aldrig vad man väntar sig, saker man tycker om förstörs och bryts itu. Det är lika bra att inse det en gång för alla.

Jag skulle vilja skriva om vad Peace & Love har betytt för mig och vad jag hade för förväntningar i år, men den som känner mig och har läst min blog genom åren vet nog det, annars finns inläggen från de föregående åren kvar. Som ett monument.

Nu får det handla om vad som blev.

Noonie Bao

Jag fick ett erbjudande att byta in min P&L biljett mot en Hultsfred biljett. Hultsfredsfestivalen som tillsammans med Dalarocken satt festivaler på kartan i Sverige och även de sakta dog. Allt som startar som en ideell kraft kommer till slut att nå vägs ände. Det växer, det spretar. Det lever för en vecka, några dagar, och de som besöker ett år har inget som tvingar dem nästa år. Då finns något nytt. Man överger en plats för nästa helt utan känsla av att man då faktiskt är en av orsakerna till att det man älskade förra året dör i år.

Hästpojken

Jag hade precis tänkt gå på firmafest med mitt nya jobb den här helgen. Jag fick lov att göra ett val. Trots att jag förra året lovade mig själv dyrt och heligt att inte gå på en festival ensam igen, så blev det precis vad jag valde. Bandbokningarna var helt tydligt inte ämnade för mig. Kanske hälften av de jag valde att se hade jag överhuvudtaget en aning om vilka de var, några få tillhörde favoritartister som jag under någon period i livet lyssnat mycket på.

Det första jag slås av när jag ger mig iväg är att så fort jag lämnar Dalarnas län så blir vägarna skit. Jag tror det beror på vägverkets inflytande, att man alltid velat ha det bästa i närområdet, för att testa och visa upp.

Nåja. När jag väl anländer möts jag av en ganska oansenlig liten slätt där musiken hörs från långt bortanför parkeringen. Jag byter min utskrivna biljett mot ett armband vid den första entrén där ingen i personalen visar något engagemang. Vips är jag inne, där finns några mattält och sen breder campingen ut sig i lervällingen. Jag rör mig mot musiken och funderar om jag missat nån entré eftersom jag visserligen har campingbiljett, men att det skulle vara fritt att gå in där var jag inte van vid.

Tydligen var det så för härnäst kommer en till entré, nu in till själva festivalområdet. Återigen är passagen fylld med ointresserade ungdomar, visiteringen är ett skämt, och nästa festlighet är att hela området är en restaurang. Öl och andra drycker som säljs kan alltså konsumeras inom hela området, UTOM på själva matområdet i mitten. Det beror på någon udda tolkning av alkohollagen informeras vi, och det är säkert så.

My Bloody Valentine

Jag går och ser Noonie Bao, publiken inne i det blåa tältet som heter "White stage" (troligen p.g.a. några gamla Hultsfredstraditioner) är alldeles för lätträknad. Den unga damen som sjunger och skrivit texten på Avicii:s världshit I could be the one förtjänar mer, men verkar glad ändå.

Savages

Därefter går jag och ser Hästpojken, mest bara för att jag lyssnade på P3:s Hultsfredssändning i bilen och de var med där. Jag blir inte imponerad, känner mig för gammal även om det verkar som bandet är jämnåriga med mig så riktar det sig nog till förvirrade 14åriga tjejer som inte upptäckt att Kent gjort allt redan, och mycket bättre.

Därför passade det bra att gå och äta och slösurfa lite på mobilen samtidigt som ett band spelade på scenen bredvid. Jag minns inte ens vad de hette, och det är inte värt att ta reda på det nu, eftersom det var mig rätt ointressant.

Eftermiddagspasset startade jag med My bloody Valentine. Vad ska man säga? De var viktiga 1993, och de levererar jävligt högljudda toner, ohörbar sång och en känsla av att vara jävligt introverta. Jag smiter in i tältet bredvid och ser det uppkäftiga tjejpunkrockbandet Savages leverera några 12 minuters epos som blandas kängpunk med suggestiva malande basgångar och delayfyllda gitarrer som vore de fields of the nephilim, sisters of mercy eller joy division c:a 1983. Bra liveframträdande. Jag lyssnade lite på dem på spotify när jag kom hem. Inte lika bra. Men en söt bassist. Och en vild trummis. Alltid något att ta med sig hem. I tankarna.

Hann ut till avslutningen av My Bloody Valentine, som de malde på i fruktansvärda ljudnivåer. Gick förbi en ljudkontrollant från Kommunen som mumlade något om att de hade passerat 104 dB innan finalen, så det blev högre.

Looptroop Rockers

Nästa band fick bli ännu ett band som skulle ha spelat på P&L, Looptroop Rockers. Jag gillar inte hiphop eller reggae, men jag gillar de som levererar ett tydligt politiskt budskap om att vi måste vara rädda om varandra och sluta med egoismen. Bredvid mig stod några helt sluta människor och mecka spliff och rökte på, helt öppet. Det var inte bara rökmaskinerna som orsakade röken på den spelningen kan jag berätta.

Det kom ett skyfall som varade en halvtimme, så jag blev blöt och fick kila iväg till bilen och byta till torra kläder inför nattpasset. På vägen ut såg jag rödakorspersonal hjälpa en kille som först verkade vara väldigt full, men det var nog något annat problem för på vägen tillbaks kom en ambulanshelikopter och hämtade samma kille, bara hoppas det gick bra.

Nästa projekt var att se Arctic Monkeys, ett band jag lyssnade mycket på 2007, som tillsammans med black rebel motorcycleclub, white stripes och manic street preachers gjorde det årets signaturmelodi för mig. Det blev en habil spelning med mycket poserande. Åtminstone spelades det på Gibson Les Paul och en ES. I övrigt var det alldelels för mycket Fender jazzmaster och Jaguar, både här och på festivalen i stort.

Arctic Monkeys

På Portishead fick jag i alla fall se två stycken DeArmond, både LP modellen och ES modellen.

Portishead

Vad fan ska man mer säga om Portishead? Filmduk som blandade livebilder och inspelat i nån slags två toners färgskala, musiken var toppkvalitet men scennärvaron frånvarande. Minst sagt. Många av de gamla örhängena som en man i sina bästa dagar minns från sin ungdom, men den unga publiken kändes för en gångs skull som rätt okunnig.

Portishead

Jag hade bestämt mig fem minuter innan jag åkte att inte ta med tält p.g.a. skitväder, så jag åkte hem och sov.

Shout Out Lounds

På lördagen åkte jag ner lagom till Shout out louds spelning. Och nu måste jag reflektera lite över bokningarna. Det är väldigt mycket mainstream p3, vilket väl inte är konstigt, och lite avantgarde indie. Sen pågår i princip ett stort gig i taget på de två stora scenerna och något mindre i de två tälten. Det betyder att publiken i princip rör sig mellan de två stora scenerna, eller ut på campingen och kalvar i sig öl, och där kan man utan problem ändå höra allt.

Tegan & Sara

Det är alltså litet och gemytligt. Aldrig trängsel, aldrig får man den där massiva känslan av att vara på ett arenagig som man fick på P&L. Det är helt enkelt inte publik nog för det.

Jag gick och såg Tegan & Sara som jag egentligen inte vet nånting om mer än att jag sett dem på nån musiktjänst jag har i min tv, ett gig från australien, så jag trodde de var australiensare, vilket visade sig vara fel. Nåja. Återigen känner jag mig helt utanför när folk sjunger med i alla låtar, på samma sätt som jag själv skulle gjort om det var klassiska Iron Maiden.

Jag vilar och väntar på Oskar Linnros.

Jag vet inte vad jag ska säga, han hörs ju mycket på radion, har en del tänkvärda låtar, är den enda jag hör som nämner P&L och han är säker i sin turnepremiär.

Oskar Linnros

Jag glider in i tältet igen där det är Miriam Bryant, som väl egentligen bara har en färsk hit i bagaget från sin debutskiva. Varenda fotograf är där och vill ta bilder, eftersom det nog finns skäl att tro att hon kommer bli en av våra större artister. Det finns Adele-kvaliteter i hennes röst, och jag kan tänka mig att hon kommer bli ett allmänt känt namn inom något år.

Miriam Bryant

Efter det så gled jag ner och kikade runt lite, kollade en kortis på Band of Horses. Gick ett varv och hade tänkt se Fatboy Slim, bara därför att ha sett det, men det var en och en halv timme kvar, inget jag var intresserad av och lång väg hem, så jag gav upp.

Miriam Bryant

Det går inte att komma ifrån att jag är en rockräv, ge mig hårdrock, dödsmetall, goth och vampyrer, industri och mangel, det är mitt element. Den här festivalen är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig bli, till för mig. Däremot ångrar jag mig inte.

Band of Horses

Mitt liv är en duk som jag fyller med målningar och färger från unika händelser som ingen annan varit med om förutom korta ögonblick när vi möts, och färgerna jag tar med mig från Hultsfred goes Stockholm är röda och blå.

Ännu ett kapitel är över, och det är dags att stänga boken och skriva en ny. Sluta älta det gamla. Det finns inte längre.

Om alla alltid gjorde som deras föräldrar säger skulle vi leva på stenåldern, och genom förändring föds alltid något nytt.

Jag hade förhoppningar om att åka på Rock on the Beach i Finland, men p.g.a. orsak blev det inte så, dock finns ett hopp kvar om Getaway Rock i Augusti. Så tills dess, eller något annat av värde dyker upp, så signar jag off för den här gången.