#PAL11 Lördag

Precis när jag skulle dra ner på förfest så ringde telefonen, så jag styrde ner på stan istället och hade en liten härlig SL/RL-träff, efter några timmars surrande så drog vi åt olika håll, och jag pinnade ner till Eldorado och såg Bad Religion.

När de kört "21st century digital boy" som en tidig låt så hade jag kunnat gå, eftersom det var den jag bara måste höra. Men eftersom det föll sig att jag i mitt letande efter mitt sällskap lyckades hamna nästan uppe på scenen, så stod jag kvar till jag verkligen behövde gå för att hinna till nästa gig.
B.R. var jävligt bra, men det är nånting tydligen med de gamla kängpunkarna i år, som även Social Distorsion, som gör att de känns lite trötta och gamla. Framför allt blir det en dålig publikkontakt på en så stor scen, utomhus, dagstid. Jag törs lova att det hade rockat arslet av oss om det varit inne på ett fullpackat S2 en gråkall kväll i november. Och som hobbymusiker kan jag lova er alla att bandet levererar fan så mycket bättre om de får ett maximalt gensvar från publiken.
Ovanbroparkeringens scen Eldorado har ytterligare ett stort aber, vilket säkert är ett skäl till att de flyttat hela området till parken istället, nämligen att det är trångsmalt. Man börjar tro att det är fullpackat redan från Stationsgatan, men man kan obehindrat promenera ända längst fram, och det har jag upplevt förr om åren på stora konserter också, och det gör att publikmassan blir väldigt glest utspridd. Nackdelen är tvåfaldigad eftersom det dels ger mindre känsla för publik och band, men också att många står mycket längre bort och ser sämre än de skulle behöva.

Nästa storhet jag bara måste se var Säkert!
Nånstans blir man ju väldigt kräsen som publik sista dagen på en Episk festival, för jag är ju egentligen lite småkär i Annika Norlin, och har varit det ända sedan jag hörde Hello Saferide första gången sommaren 2007. Och när hon var här, på samma scen, för två år sedan var jag helt i extas, men idag känns det lite som en repris, jag har ju hört de gamla låtarna förut, men då hade hon en annan sättning på bandet. Dessutom har jag kommit på att jag är en jävligt otacksam person att ha i publiken, eftersom jag mer är som en oerhört intresserad studiebesökare. Jag vill se hur bandet gör, vilka charader de andvänder, om de repat in poser, hur de för sig. Alltså inte bara på den här konserten, utan alltid. Jag är också intresserad av publiken. Vilka är vi på den här konserten, vilken ålder och målgrupp verkar vara i flertal, och hur uppför man sig. Jag är naturligtvis också intresserad av att se mig om efter vackra damer och tillfällen att öva upp min talanglösa tafatthet och blyghet och småprata med eller bara få lite kontakt med folk.

Äntligen lyckades jag, efter 2 timmars gemensamt försök på telefonlinjer som får ledningarna i Stalingrad att framstå som väl uppkopplade, få tag i mitt sällskap. Det var tur, för vad som väntade var, UTAN TVEKAN, ett av festivalens absoluta topp tre gig!
THE HAUNTED, från Göteborg, är ett grymt band, som bildades runt 1998 efter att bl a At the gates lagts ner, och har genom åren gjort tre, fyra, kanske t o m fem av de viktigaste tio albumen inom genren dödsmetal/melodiskdödsmetal. Att jag är såld, och har varit länge, kanske framgår med tydlighet men faktum är att de fyller upp Venus scenen betydligt bättre än jag trott, och känslan jag får är att, eftersom de krockar med Bob Dylan som börjat en halvtimme tidigare, och alla jag pratat med säger att Dylan sög getpung (eforism för att han inte imponerade) så har nog många sökt efter något annat, och de som har en läggning åt rockenroll och kanske metal kommer hit. Dessutom är mitt intryck att många blir frälsta.
Sångaren, Peter Dolving, är inget annat än ett geni. Bröderna Björler är musikaliska mästare och Per Möller Jensen är utan tvekan en av norra europas bästa batterister.

Dessutom laddar Jensen på med stenhårda riff och poser och något som jag stör mig på är band som kör hårda låtar och dubbar gitarrer på skiva, men som har enbart en gitarrist live och inte kan leverera.
The Haunted är inte ett av de banden. Tvärtom! Det låter skitbra. Det är absolut tajt. Det märks att de turnerat runt länge och Dolvings sätt att nå ut till publiken är enormt speciell.

Nånstans så vill jag göra bokslut där, för även om vi var och såg Engel efteråt så vill jag mest bara glömma det, eftersom jag blev så besviken.
På något vis så känns det helt rätt att mitt sällskap åkte hem och körde en efterfest som blev lika Episk av bibliska proportioner som festivalen varit.
Det finns ingenting som kan mäta sig med Peace & Love. Jag är övertygad om att 99,9% av alla tillresta åker hem idag och vill tillbaks.
Jag längtar redan!
/K
PS. Festivalledningen, ett tips på en dunderbokning till nästa år: Dragspelskungen Roland Cedermark! Ingen kan ställa sig bredbent, fälla ner manen över det breda kavajslaget och spela Mosippan som han! DS.