#PAL11 Onsdag del3

Dagens sista etapp tog sin början när jag åkte iväg och hämtade upp Fredrik hos kompisarna de bor hos. Vi drog iväg så han fick hämta ut armbandet sen hann vi lagom fram till Sick Puppies hade börjat.

Det här är i min mening P&L:s största bokning i år. Det är ett band jag predikat om för alla som vill, och inte vill, i många år. Jag upptäckte dem redan innan senaste skivan Tri-polar kom för två år sedan.

Därför är det synd att de placerats på Venus scenen, som mest brukar användas för dödsmetall och andra smalare band. Det är också synd att inte fler kommer dit, även om det säkert var 5000 pers, kanske fler, som stampade runt på grusparkeringen som under några dagar förvandlas till scenområde.

Tro mig, jag blev inte besviken på spelningen. Vi tog oss ganska långt fram och där var det trångt, varmt och småstökigt, men inte bråkigt eller hotfullt. Bara uppsluppen stämning.

På skiva kan man inte höra att det bara är ett tremannaband, eftersom det går enkelt att dubba gitarrer och göra sångpålägg etc. Därför var jag väldigt nyfiken på hur de skulle klara sig live, eller om de skulle ha en sessionsgitarrist. De funkar tokbra live. Det Shim saknar i stämsång tar han igen i energi och publikkontakt, och där har vi en kille som får med sig publiken. Vi får lära oss att när han ropar "how are you?" skall vi svara "Fuck yeah!". Vi får greppa tag i den framför oss och stå som en kropp och hoppa. Jag gillar inte att hoppa i stora publikhav, eftersom jag alltid är rädd att ramla och bli ihjältrampad, men när alla hoppar är det fan lika bäst att hänga på i den levande våg som det blir.

Dessutom går Shim runt och tar bilder på hela publiken, som de lägger ut på sin fejsbok och uppmanar alla att tagga sig själva. Det har jag sett fram emot, eftersom jag naturligtvis gillar dem på fejjan sedan länge och sett bilderna från alla andra gig de gjort jorden runt, så så fort jag skrivit klart detta skall jag in och se om de hunnit få ut bilderna, annars blir det väl imorgon.

 Emma är utan tvekan en av världens främsta basister, och spelar i princip även rytmstämmor samtidigt som hon håller takten. För oss nördar så kan jag nämna att hon mixar plektrumspel med fingerspel, och gömmer undan plektrumet under lång- och ringfinger och skiftar flera gånger per låt. Allt detta och mer därtill kan man läsa och se om i Emmas blogg, och på youtube.
Dessutom sjunger hon körsång live, något hon borde göra på skiva också, eftersom det skapar en bra dynamik.

Shim är dessutom en rent jävulsk gitarrist, och den där trummisen de har med i bandet kan verkligen hamra på batteriet, även om jag sett på lite filmer de gjorde i samband med inspelningen av tri-polar att han inte hänger med i skapandet av musiken.

Efter en timme som var alldeles för kort rörde vi oss bort mot stora scen där Kings of Leon precis började. Jag har inte sett så mycket folk på en konsert på P&L förut, och då räknar jag även förra årets avslutning med Jay-Z på samma scen, då vi smet förbi bakvägen och gick hem. Ikväll började det vara tjockt med folk redan innan parkeringen vid foodcourten var slut, och vi fick kämpa oss fram, och trots att vi var ganska bestämda kom vi inte längre än halvvägs till tekniktornet. 

Det måste varit minst 40 000 pers på den konserten, troligen fler.

Vad kan man säga om konserten då? Inte så mycket faktiskt. Att Kings of Leon blivit så sjukt stora som de utan tvekan är, är ju en gåta, det är inte någon publikfriande musik, förutom deras två megahits. Det är också de enda låtar jag själv känner igen, och även om jag försökt lyssna in mig inför årets festival så blir jag inte intresserad. Fredrik däremot som är insnöad på allt som låter som inpyrt sönderrökt sjuttiotal är nöjd. De är ju så klart bra, det är tajt, det är fullt av små gitarrslingor och teman som återkommer och ligger och maler, men sången hörs rätt dåligt, och framför allt dör allt mellansnack ut. Sångaren pratar till att börja med nån slarvig grötig amerikanska, gärna utanför micken, och med svag mumlig röst. Det är synd, för jag tycker att han påminner mycket om Jocke Berg till utseendet, och tycka vad man vill om Jocke (och att inte tycka han är GUD är en hädelse, så delar du inte min uppfattning gör du bäst i att vara tyst) så bidrar hans mellansnack till mycket förståelse av musiken.

För att återvända till Kings of Leon, så måste jag nog säga att jag inte blev såld. Men många kommer nog bli impade att jag sett dem kan jag tänka.

Nog för ikväll. Imorgon blir det hårda papper med 30 seconds to mars och scaramanga six som mina måsten. Skall ev ta mig ner på stan och ta del av dayfesten också. Vi får se när jag vaknar. INGA KLOCKOR SKALL STÄLLAS!

/K